Samma dag som Chaophraya Chakri kom hem till Thonburi (6 april) accepterade han att utnämnas till kung. 45 år gammal kröntes han den 13 juni 1782, men en fullständig kröning blev inte av förrän 1785. Den nye kungen hade en lång titel där namnet Ramathibodi också ingick.

Många år senare fick han titeln Phra Bat Somdet Phra Phutthayotfa Chulalok Maharat พระบาทสมเด็จ พระพุทธยอดฟ้าจุฬาโลกมหาราช av sin sonson och ännu senare titeln Rama I (Phra Ram 1) พระราม 1 (r. 6 april 1782-7 september 1809) av sin sonsonsonson (Rama VI). Han blev därmed den femte av sju kungar i Thailands historia som fått tillnamnet Maharat (den Store).

Med Rama I börjar Chakridynastin (Ramadynastin). Kung Vajiralongkorn (r. 2016-), eller Rama X (Phra Ram 10) พระราม 10, härstammar i direkt linje från Rama I. Som Maha Uparat valde kungen sin yngre bror Chaophraya Surasi (r. 1782-1802).

Som Maha Uparat lät Chaophraya Surasi bygga ett nytt Främre palats (Wang Na) 1782-1785 där han bosatte sig fram till sin död. Han fick nu också titeln Krom Phra Ratchawang Bowon Maha Surasinghanat กรมพระราชวังบวรมหาสุรสิงหนาท, som ibland förkortas till Maha Surasinghanat มหาสุรสิงหนาท. Jag har dock valt att fortsätta att använda titelnamnet Surasi.

Vad skulle man då göra med den avsatte kungen? Enligt siamesiska källor hade han övergivit sig utan kamp och önskade att få gå i kloster. Men en avsatt monark i livet var alltid en potentiell fara. Han kunde ju tänkas försöka komma tillbaka. Exil var inte heller mycket bättre, då en avsatt kung kunde utnyttja sina kunskaper om riket i onda grannars tjänst.

Efter rådslagning beslöts det att Taksin måste röjas ur vägen. Det sägs att när den nästan 49 år gamle exkungen bars till sin avrättningsplats den 10 april 1782 var hans sista önskan att få säga farväl till sin favoritgeneral. Andra källor anger hans dödsdatum till den 6 eller den 7 april. Den nye monarken bevittnade avrättningen från en paviljong och när han fick höra Taksins önskan sägs hans ögon ha fyllts med tårar. Han var så rörd att han inte kunde tala och vinkade bort budbäraren.

(Taksin blir halshuggen)

Wat Bang Yi Ruea Tai, som byggdes under Ayutthayaperioden, är i dag känt som Wat Intharam Worawihan วัดอินทารามวรวิหาร. Det har också haft namnen Wat Bang Yi Ruea Nok วัดบางยี่เรือนอก och Wat Suan Plu (Wat Suan Phlu) วัดสวนพลู. Templet genomgick en fullständig restaurering under Taksins regeringstid och fick sedan status som kungligt tempel. Wat Bang Yi Ruea Tai var Taksins favorittempel, där han ibland stannade över natten för att meditera eller besökte i andra religiösa sammanhang. Vid den här tiden betraktades Wat Bang Yi Ruea Tai som det största och mest välmående templet i området.

Enligt ett rykte, som har blivit en legend, sägs det att en oskyldig stackare blev avrättad i stället för Taksin. Kung Taksin gömdes därefter uppe i bergen vid Nakhon Si Thammarat, där man byggde ett lyxigt palats till honom. Här sägs han sedan ha avlidit i tysthet år 1825.

Det finns ytterligare en konspirationsteori som hävdar att kung Taksin iscensatte en kupp mot sig själv. Efter att ha återuppbyggt Siam och huvudstaden Thonburi, med lån från kinesiska affärsmän, var hans rike djupt skuldsatt. Därför ska Taksin ha menat att en kupp mot sig själv skulle ge en ny monark bättre möjligheter att omförhandla lånen. En frivillig ska därefter i all hemlighet ha tagit hans plats i den lila säcken, eller ha låtit sig halshuggas, och Taksin ska ha fått lov att tillbringa resten av sitt liv i ett avlägset kloster.

I dag finns det en helgedom till kung Taksins ära i Wat Intharam Worawihan. Det finns även en staty av honom i Wat Werurachin (Wat Welurachin) วัดเวฬุราชิณ och en annan staty en kilometer från Memorial Bridge (Saphan Pathom Boromarachanuson) สะพานปฐมบรมราชานุสรณ์ i Thonburi. I staden Tak finns också en staty av kung Taksin.

Under Taksins regeringstid hade det inte uppförts några större byggnadsverk, förutom det tidigare nämnda Thonburipalatset. Anledningen till detta var den inre och yttre oro som landet led under vid denna tid. Det fanns helt enkelt inte tid till detta.

Angående den tidigare omtalade Phraya Phichai så erbjöds han att fortsätta sin tjänst som livvakt hos den nye kungen. Detta för att belöna hans lojalitet och stora tjänster för Siam. Se även "Ayutthaya,” avsnittet "Ayutthayas fall,” artikeln "Phraya Phichai.” Vid den här tiden var det lag på att när en kung dog skulle hans livvakt och lojala tjänare dö med honom, men Rama I var villig att göra ett undantag.

Phraya Phichai var emellertid så förkrossad över kungens död att han gav order om sin egen avrättning, trots Rama I:s välvillighet. Han bad kungen att fostra hans son så att han tids nog kunde efterträda honom som kungens livvakt och Phraya Phichai avrättades därefter, 41 år gammal. Ett bronsstaty uppfördes till hans ära i Uttaradit 1969. Detta för att påminna alla om denna extraordinära mans mod och lojalitet mot sin kung och nationen.

Det var inte bara Phraya Phichai som blev avrättad. Sammanlagt avrättades omkring 150 personer och bland dessa fanns flera av Taksins söner och manliga släktingar. Bland de som klarade livhanken fanns Taksins son Kasatranuchit (Kromma Khun Kasatranuchit) กรมขุนกษัตรานุชิต (17 september 1779-13 september 1809) vars mor var en dotter till Rama I. Du kommer att höra mer om Kasatranuchit längre fram.

Kung Taksin sörjdes inte offentligt, men 1784 eller 1785 lät kung Rama I gräva upp hans kvarlevor och gav honom en ärofull kremering, där både han själv och hans bror Chaophraya Surasi medverkade.

I en källa kan man läsa följande intressanta historia: En grav med kung Taksins kläder och en familjehelgedom hittades 1921 i stadsdelen Chenghai (Choenghai) เฉิงไห่ i staden Shantou i Guangdongprovinsen i Kina. Det anses troligt att en av kungens släktingar, enligt kinesisk tradition, hade skickat hans kläder dit för att begravas. Detta stödjer påståendet om att denna plats var hans fars hemstad.

Då Rama I besteg tronen var han en erfaren och intelligent krigsherre med naturlig organisationsförmåga. Han var också högt respekterad bland de adliga familjerna och sina äldre officerare. Många kände honom genom informellt umgänge då de hade kämpat tillsammans med honom under många militära kampanjer. Det visade sig att Rama I inte var en person som tänkte distansera sig från sina underordnade och folket, vilket många tidigare kungar hade gjort, och han var noga med att belöna de som visade honom sin lojalitet.